Ni känner mig

När jag var borta i förrgår och saknade mina hundar så fick jag den här dikten av Erik G.
Tack! Dom här orden värmde.

Varen glad för att du saknar.
Ty saknad äro inget annat än ett kvitto.
Ett kvitto på en dyrbarhet vilken icke kunna köpas för pengar.

-Kärlek och vördnad.


Jag tycker om att ni känner mig. Att ni vet vad som gör mig glad. Puss.

Ska dom förbjuda araber också?

Jag läser den här artikeln i Aftonbladet och blir galen.
I Norge har dom beslutat att den här hunden, Majlo ska avlivas för att han är en amstaff.
Rasen amstaff är förbjuden i Norge och det visste inte den här svenska familjen när dom skaffade den. Hur som helst! Vad är det här? Jag blir galen.
Jag har träffat så otroligt många amstaffs och dom är världens finaste. Det finns inget ont i den rasen överhuvudtaget. jag har träffat amstaffs som har haft ett helvete till liv, fått svansen halvt avskuren av en påtänd ägare, nästan blivit dränkt i ett badkar, blivit klämd i en dörr avsiktligt flera gånger osv. och trots det livet viftar dom på svansen när man träffar dom, dom har inte förlorat hoppet om människan men i Norge har man tydligen gett upp hoppet om Majlo, en helt frisk och fin familjehund.
Gör inte såhär!? Se över alla kennlar som finns som avlar sönder hundar istället, gör hundägartester (oj, vad många som skulle bli av med sina hundar) se över alla hunddagis och se hur dom sköts...herregud lägg fokus på något annat än att försöka utplåna hundar som inte är ett problem.
Jag försvarar inte att man måste ta tag i situationer där hundar är farliga för samhället, absolut inte, det är självklart, men det är ju inte beroende på ras!

Hur gör Norge om ett arabiskt fullblod kastar av en ryttare? Förbjuder dom dom då?
Eller om en angorakatt river någon? Då ska dom också bort, eller?

Lägg av med det här kamphundstramset och ta tag i samhället istället, det är där problemen ligger.

Läs gärna artikeln här:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5971826.ab#abArticleComments

Höjden av hunger?

Jag var precis och handlade middag, i bilen på vägen till affären så såg jag något som måste vara höjden av hunger. Det var en tjej, ca 15 år, blond, hon hade på sig träningsbyxor och dunjacka. I ena handen hade hon ett koppel, på andra sidan kopplet gick en söt vit hund, en westie. I andra handen hade hon en pizzakartong. Kartongen var öppen och med koppelhanden rev hon pizzabitar som hon fullkomligt mulade in i munnen.
Det måste ju vara höjden av hunger? Jag menar hur långt hade hon hem?

När jag tänker efter hade det kunnat vara jag ;)

Vad hände?

Nej men vad hände?
Nobody puts baby in a corner?
Varför har hon opererat sig så konstigt?
Jag läste det här och jag tycker verkligen att det är sorgligt. Hon som hade ett sånt karaktäristiskt utseende och som dessutom var så vacker. Why Jennifer why?
Tänk om alla som kände att dom hade minsta lilla skavank skulle operera sig, då skulle vi alla se ut såhär...söta men slätstrukna. Usch och fy vad tråkigt.
Nej, karaktär och personlighet är a och o i ett utseende, utan det så blir ett utseende helt ointressant. Tråkigt att vara söt men helt opersonlig.
Vive la karaktär! Vive la personliga utseende!

Va den du vill vara allt annat är bortkastat

Jag är den jag vill vara, ja, kanske inte till 100%, lite mer tålamod ibland, lite mer armmuskler och ett tjockt svallande hår skulle inte vara fel, men jag lever som jag vill. Ja, jag lever faktiskt mitt liv precis som jag vill. Jag gör många olika saker, jag träffar roliga människor och jag har mycket egentid.
Men såhär har det inte alltid varit...såklart.
Förut så hade jag en helt annan inställning till allt, jag var insnöad på att bli en arty farty skådespelare, en svår och djup aktör som skildrade dom stora verken. Jag vet inte varför jag hade den här visionen men så var det, jag trodde att det var det enda rätta. Men jag har aldrig varit en sån typ, jag ler mer än jag är allvarlig och jag vill hellre nå ut till en stor publik än bli hyllad av några få.
Jag fick för mig att det var fult att vara kommersiell, man skulle vara svår och oåtkomlig. Man skulle inte göra intervjuer och framförallt aldrig ställa upp på bild i något sammanhang.
Jag levde så men det kändes inte rätt, det kändes inte jag.
Men när jag började mogna och jag blev mer och mer trygg i mig själv så ändrades min inställning. Jag insåg att jag levde inte som jag ville utan jag levde som jag trodde andra ville att jag skulle vara, vilket var värdelöst för det var ju faktiskt jag som levde med mig mest.
Jag kommer ihåg när jag ändrade mig. Den dagen jag bestämde mig. Jag är jag och jag måste lyssna på mitt hjärta, sen får andra tycka att jag är töntig eller en sellout eller vad dom vill, men jag måste leva mitt liv och jag måste göra det på mitt sätt.
När allt kommer omkring så kan jag aldrig skylla mitt liv på andra, jag måste ta ansvar för mina handlingar och vill jag inte ångra mig när jag bli gammal att jag har missat ditten och datten så är det upp till mig.
Så tänk på det. Bry er inte om vad andra tycker och tänker, tänk inte på vad som är rätt och fel. Bara känn efter, magkänslan är en fantastisk sak som vi verkligen ska värna om. Går man på den så blir man en lyckligare människa.

Min kompis sa en så skön grej som jag verkligen tänker ofta på, hon sa:
- Jag är den jag är och det står jag för, det kanske blir galet ibland men so what? Den dagen när dom sänker ner min kista i jorden så vore det ju tragiskt om det enda dom skulle säga var -Hon skötte sig bra.

Och det är ju helt sant, det låter ju extremt tråkigt, att man har skött sig. Visst vore det bättre med -Fy fan vad hon måste ha haft roligt!

Så se till att ha kul. Man lever bara en gång och livet är underbart.

Åh! Typiskt!

Jag tror att alla mina djupa tallrikar vantrivs hos mig.
Det går aldrig sönder nåt hemma hos mig, jag vill ju nästan att saker ska gå sönder för att jag har så himla svårt att slänga men däremot mina djupa tallrikar som jag verkligen vill ha kvar dom går sönder en efter en...hmm...jag tro att dom vantrivs hos mig.
Kan dom vara trötta på havregrynsgröt?
Tycker dom att dom får för lite soppa?
Vad gör jag för fel?

Vi måste fortsätta prata om mina grannar

Det börjar kännas som att jag hittar på allt om mina grannar men det gör jag inte, jag bor nog bara i ett väldigt konstigt hus.
Det här handlar om en ny granne, eller han är inte ny men jag har aldrig berättat om honom förut.
Det här är en kille i 30-årsåldern, väldigt smal med glasögon. Jag har träffat honom kanske fyra gånger, första gången var när det brann i vårt hus i våras, då samlades vi alla på gården utanför huset och den här killen hördes mest av alla han skrek och var arg och tyckte att det var skandal att alkoholisten som hade tuttat eld på huset 3 gånger fick bo kvar i huset.
Hur som helst nästa gång jag såg honom så gick han framför mig nere vid tågstationen, han var kanske 50 meter framför mig och han tittade bak hela tiden. Helt plötsligt började han springa, han sprang och tittade bak som att han var rädd för mig, väldigt konstigt. Tredje gången jag såg honom var när min kära tantgranne sa att mina hundar skäller, då stod han bredvid och nickade och höll med som ett mähä och nu fjärde gången var idag. Jag kom ut ur porten på väg till bilen och han hade gått ut precis innan mig, han tittar bak på mig och tittar fram och tittar bak och börjar springa, han springer och tittar, springer och tittar och så försvinner han runt nästa husknut.? Va?
Vad är det här? Han kanske är paranoid och då är det synd om honom men jag förstår inte...
Vad är det som händer med mina grannar?
Det känns som att jag är med i Truman Show. Dom måste veta nåt som inte jag vet...

Mitt värsta färjeminne

Jag är inte mycket för det där med färjor, eller egentligen är det inget större fel på färjorna det är nog mest fyllan som jag har mycket emot. Den där extrema fyllan. Out of control fyllan. Snefyll...ja, ni fattar.
Hur som helst här kommer mitt konstigaste färjeminne:

Jag stod i butik en period i mitt liv. Det händer inte så mycket när man står i en butik mer än att man säljer men en dag så kom det in en tjej med stort lockigt hår och efter henne sprang en tjej som sa - Ursäkta, skulle du vilja vara hårmodell!? Det ville hon.
Åh, det glittrade till i mina ögon, jag har väl inte direkt ett hår som frisörer drömmer om men iallafall...Jag kastade mig ut och frågade. - Behöver ni fler!?

Min övertalningsförmåga måste vara strålande för på nåt sätt så fick jag med mig en kompis och vi skulle då vara hårmodeller. Det visade sig att det skulle vara på en bröllopsmässa och den skulle äga rum på en finlandsbåt.

Vi blev fixade och fina i stan, jag fick nån märklig trestegsraket i rött. Mörkt rött i topparna och sen ljusare och ljusare ju högre upp på huvudet man kom. Och sen var det dags för kryssning.

Vilken märklig grej. Bröllopsmässa och fyllefest i ett. Ja, inte vi men dom flesta gästerna på båten var ju fyllefestfolk och en liten skara var folk som skulle gifta sig och planerade en ljus framtid tillsammans. Inget drömläge kanske.
Vårt uppdrag var väl lagom förnedrande. Gå en visning där hälften skrek - Visa pattarna, och resten av publiken stod och tänkte - Men den där frisyren kanske jag ska ha när jag gifter mig? Eller - Åh vilken vacker klänning, den vill jag gifta mig i. Nu var det nog ingen som tänkte så om min klänning för den var otroligt ful, konstig och i jeanstyg. Se själva:














Konstigt konstigt och jag och min kompis tänkte ungefär fem gånger i timman -Vad gör vi här!?

Kvällen spenderades sen i nån halvstängd bar med varsin cola pratandes om livet. Vi hade det ganska bra trots allt.
Men konstigt var det.

Och om ni nu ska gifta er och vill ha inspiration...snälla, gör det inte på en bröllopsmässa på en finlandsbåt. Om du inte ska ha en fest med koskenkorvatema förstås.

Glöm inte att tävla om en egen färjeupplevelse, tävlingen pågår t.o.m imorgon kl. 23.59.
Tävla här.

Dom vill vräka mig dom asen

Alltså vad är det för fel på mina grannar?
Jag måste ha dom konstigaste grannarna...
Ni som följer mig på Twitter eller är min vän på Facebook såg säkert för några veckor sen hur jag satte skottpengar på en av mina grannar. Det var ju lite på skoj...lite iallafall. Nu ska jag berätta hur det var:
Jag kom hem från en promenad med hundarna, vi mötte en kvinna i porten, kort hår, glasögon typ 45 år. Hon är på väg in i hissen och jag väntar för det blir ju trångt i hissen hon hade dessutom en annan granne i sällskap. Hon öppnar hissdörren men hejdar sig och säger:
Granne (G), Jag (J)

G- Bor du på 4:an?
J- Nej.
G- Nehej, det är nämligen några hundar som alltid skäller där.
J- Jaha, men vi bor inte där.
G- Nehe, konstigt...

Jag står kvar och säger:

J- Men det bor ju fler hundar i huset, och så räknade jag upp dom jag vet.
G- Ja, men det är inte dom för det är små hundar, det skällde inget i somras, men nu skäller dom hela dagarna.

Vid det här laget börjar jag bli riktigt irriterad och säger:

J- Ja, det är omöjligt att det är mina för dom är nästan alltid med mig eller så är dom ensamma högst ett par timmar, så det kan inte vara dom om det handlar om hela dagar.

Kitty och Doris skäller aldrig när jag går eller när jag kommer hem och jag vet att dom inte skäller när dom är ensamma.

G- Jo, varje gång när posten kommer skäller dom.

Ja, men snälla lilla tant tänkte jag och sa:

J- Ja, det kan dom göra men då handlar det om 30 sek-1 minuts skällande kanske.
G- Nej, det börjar så och sen kan det hålla på hela dagar och det är bra att du vet det för det pratas om det i huset.

Nu blev jag rasande och reagerade med att bli tyst för att förhindra handgemäng.
Vadå det pratas!? Kom till mig och säg det istället era jävla fegisar! Vad är problemet!?

G - Ja, det skulle ju inte vara kul om du fick ett samtal från värden.

Värden!? Ja, det samtalet ser jag fram emot och ljudupptagningen som dom då ska göra, haha, 1 minuts skällande per dag...Oj, vad rädd jag blir, tänk om jag blir vräkt!? Det bodde ett fyllo här som höll på att bränna ner huset 3 gånger på två år och inte ens han blev inte vräkt så lycka till!

Men det här sa jag inte utan jag gav henne ögat och hon svängde in i hissen och sa:

G - Ja, nu vet du iallafall, och så log hon stort och sa glatt, hej då!

Jag fortsatte ge henne ögat och sa absolut ingenting.

Vad är det för fel på människor!? Vad är det jag har satt igång i den här patetiska kvinnan?
Mina hundar skäller inte hela dagarna, dom kan skälla om det är någon som står och bankar eller ringer på dörren och det händer väl nästan aldrig om vi inte är hemma.
Äh, dumma dumma grannar. Prata på ni jag har inte tid med er för jag har ett liv att leva.

Och om du grannen läser det här, jag vill gärna lyssna på ljudupptagningen du måste göra för att anmäla till värden. Det ska bli mig ett sant nöje.

Word.

Jag är nog alldeles för lugn

Idag har jag varit inne i stan och gjort ärenden.
Jag älskar att vara inne i stan och göra ärenden. Jag växte upp utanför stan och nu bor jag lite utanför igen och det här med att åka in till stan för att göra ärenden väcker barndomsminnen och jag gillar det.
Jag dubbade i 1 timme, sen åkte jag och köpte skrivarfärg och sen åkte jag och köpte hundmat och sen åkte jag och postade teer och när jag var i stan så insåg jag en grej.
Var man än är så finns det bakteriedödande gel eller spray. I butiken kan man köpa det och på toaletter kan man använda det. MrS kom till och med hem med en goodiebag från hans jobb med en bakteriedödande gel i. Är jag för lugn? Ska man vara rädd för svinis?
Jag använder inte gelen, jag tar i handtag och jag åker kommunalt ibland.

Är ni rädda för svinis? Har ni haft svinis? Om du har haft det så maila mig på tillclaudiagalli@hotmail.com så gör vi en intervju som jag lägger upp på bloggen!

Kommer jag se ut såhär om jag får svinis?

Vi borde göra det oftare

När vi var och handlade middag idag efter husvisningarna som vi har varit på (ni ska få se sen) så träffade vi en kvinna. Eller vi passerade en kvinna på väg in i butiken och hon vände om precis när vi hade gått förbi varandra och kom fram till oss. Hon sa: Hej, jag jobbar på radio och jag vill bara säga att du var så otroligt bra i somras! -Oj, sa jag. Tack snälla, vad snällt av dig. - Ja, men jag tycker verkligen det och det har jag sagt till radiochefen också. Sen ringde det i hennes telefon och hon nickade och svarade och gick iväg. När hon hade gått stod jag kvar en stund och tänkte. Jag blev så himla glad! Tänk att hon passerade mig, vände om och gick ikapp mig för att säga det. Vilken grej! Sen tänkte jag på dom gånger jag själv har sett nån eller träffat någon via vänner som jag beundrar och tänkt att jag ska säga något men inte gjort det. Jag har gjort det någon gång och då har jag varit jättenervös innan och tvekat men tillslut vågat och då har det ju förstås blivit jättebra. Men som sagt det är väl en gång på tio.
Nu ska det bli ändring på det. Det är ju en helt sund och bra grej att göra, att säga att något/någon är bra om man nu tycker det. Varför inte? Det kan ju aldrig skada, bara glädja.

Så tack snälla du kvinna som kom fram till mig! Jag blev otroligt glad!

Har ni gått fram till någon ni beundrat eller bara velat säga något positivt till någon gång?