Lördagsläsning

Jag är krönikör i tidningen Härliga Hund. Någonting jag är väldigt glad och stolt över eftersom hundar, minst sagt, är en stor del av mitt liv.
Här som lördagsläsning får ni min första krönika någonsin som publicerades i våras. Puss.

Who let the dogs out?

Häromdagen så var jag och mina dogs iväg på ett litet äventyr.
Vi skulle besöka ett naturreservat som vi hade hört skulle ha fantastiska promenadvägar och fin skog. Det lät ju underbart! Vi packade med oss en kaffetermos och åkte iväg. När vi kom fram välkomnades vi av en skylt där det stod att det var koppeltvång i området. Skönt! Tänkte jag. Det tog oss ca 50 meter in i parken så möter vi en lös och vilt skällande hund som kommer springande emot oss i 180 km/h och bakom går en glad, bekymmersfri matte med stort leende och raska steg. Jaha, nähä, tänkte jag, här struntar vi tydligen i regler. Vi hade en trevlig promenad, men vi träffade fler lösa hundar och slappa hussar och mattar som tydligen hade missat kapitlet om hur man tränar in en bra inkallning med störning. Men jag agerade bortschasare och flaxade ut med armarna om det kom hundar för nära. Men det hade ju varit väldigt skönt om jag hade sluppit det. Jag förstår att man vill kunna ha sin hund lös, det vill jag med och det har jag ofta, men om man har det på ett ställe där man inte ens får så måste man ju ha stenkoll på sin hund. Sen förstår jag faktiskt inte hur man vågar släppa fram sin hund till vilken hund som helst. Hunden man möter kanske har rävskabb eller noskvalster. Den kanske har hundaggression, eller så har hunden en extrem rädsla för andra hundar som dess ägare har jobbat med varje dag i ett halvår. Vill man riskera att sabba det bara för att man själv har en dålig inkallning?

Jag blir så konfunderad när folk säger: Åh! Min hund tycker att det är så kul att träffa andra hundar. Hur vet dom det? Har hunden sagt det? Hur vet dom säkert att hunden inte blir stressad? Jag brukar jämföra med mig själv. Vill jag hälsa på alla mina grannar? Nej, tack. Okej, en nick och ett hej, men inte stå och kallprata i några minuter med varje granne då skulle jag bli tokig och väldigt trött. Skulle det dessutom vara min sambo som varje gång sa
–Jo, hälsa på grannen nu, och tog tag i min arm och drog mig ända fram till grannen så skulle jag tappa förtroendet för honom ganska snabbt. Jag menar inte att mina hundar aldrig får hälsa på andra hundar, men jag vill att mina hundar ska känna att jag har kontroll på situationen jag vill att dom ska ha förtroende för mig och veta att dom inte behöver hälsa på alla. Men jag kanske ändrar mig den dagen jag kommer på mig själv med att njuta av varje möte och kallprat med mina grannar. Till dess så får mina hundar kanske hälsa på en eller två hundar per promenad. Det är så många grannar jag orkar kallprata med per dag.

Sen är det det här med koppel. Som vi måste leva med för att vi bor i ett samhälle där det inte skulle fungera på något annat sätt. Kopplet blir ju tyvärr en språksvårighet i ett hundmöte. Tänk er själva. Ni står i en trevlig bar, en trevlig person av motsatt kön kommer fram och börjar prata med dig men personen har en bit tejp över munnen så du kan inte se personens mun, du försöker säga det men då inser du att du har också en bit tejp över munnen. Hur ska ni nu kunna kommunicera? Du rynkar dina ögonbryn och vill med blicken säga – Vad jobbigt! Vi har tejp för våra munnar. Personen mittemot tolkar det som att –Vad glor du på? Jobbigt läge. Det är lite samma sak för hundarna tror jag. Dom vill nosa runt, gå i cirklar och visa lugnande signaler men det går inte för dom sitter fast i ett snöre som sitter fast i dig. Det är klart att det kan bli missförstånd, och vad kommer ofta ur missförstånd? Jo, tjafs och gruff. Så jag är väldigt försiktig med att låta mina hundar hälsa på andra hundar i koppel. Men tro mig, jag har fått många fnysningar och klagomål för att jag är en tråkig matte av andra hundägare, men hellre det än bitskador på min hund.

Så vad är min summering av detta?
Att i den bästa av världar så kunde alla hundar gå lösa överallt, komma på inkallning jämt och på något sätt kunna meddela vilka dom ville hälsa på och inte hälsa på. Ja, det allra enklaste vore ju om dom kunde prata. Men det kan dom ju inte så vi måste ta några beslut åt dom ibland, vettiga och genomtänkta beslut.
För ibland kan jag verkligen undra:
Who let the dogs out?


Claudia Galli