Jag kom precis hem från en skogspromenad. När jag nästan var hemma insåg jag det värsta, jag hade tappat min stegräknare. Katastrof. Min ständiga kamrat på promenaderna. Jag gick tillbaka hela vägen med 3 hundar som helst ville hem och sova. Den fanns ingenstans att finna. Jag fick en klump i bröstet. Min älskade Omron. Då såg jag en man i duffel komma ur skogen, han höll nåt i handen. Jag ropade, med en gäll, lite panikartad röst - Har du hittat en stegräknare?!!!! Han höll upp det han hade i handen, och mycket riktigt. Det var min Omron! Jag blev alldeles varm, jag sa -Tack, du har räddat mitt liv! (jag vet, det var lite överdrivet, men det var det som kom ur mig).
Så nu är allt som vanligt igen. Thank God.
tisdag 3 februari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
haha, ja det är konstigt hur beroende man kan bli av sin stegräknare ;)
Vilken tur- hur hade du annars kunnat överleva? :-)
Ja, lite fånigt...men sant.
Tur :) Jag sätter alltid fast min med den där lilla remmen så den inte ska kunna ramla ut ;)
Skicka en kommentar