Nej, det är inte gulligt

Jag tänker på när man spelar spel med barn, då menar jag inte små söta barn utan mer barn på väg att bli tonåringar, såna som är sjukt uträknande och lismande. Det spelar ingen roll vilket spel det gäller alla spel. T.e.x när vi spelade det där tv-spelet igår där man är ett band, då var det jag och ett barn som skulle spela, barnet hade trummorna inställda på beginner, vilket typ betyder att du kan gå och sätta på kaffe medan du spelar, så lätt är det, jag hade mycket svårare på min gitarr och ändå när vi spelade så satt alla och sa BRA till det lilla barnet. Men jag då? Jag vet det är hemskt, men jag kan inte stoppa dessa hemska känslor. Innerst inne sitter jag hela tiden och tänker -Ursäkta men det där skulle ett djur med förbundna ögon klara...det här däremot...det här.
Usch, vad hemsk jag är.
Eller Monopol, jag kommer så väl ihåg när vi satt och spelade en gång, flera vuxna och ett barn. Monopol är viktigt, det vet alla som har kört en riktig omgång. Mitt i spelet reser sig mamman till det här barnet och säger (till barnet) - Äh, jag vill inte spela mer, du får mina gator och hotell.
Jag minns det såväl, det brann liksom till i mig, ursäkta, men har jag suttit här och spelat i 3 timmar för NOTHING! Åh, sånt gör mig galen!
Hur kan man?

Nej, men hua så hemsk jag är. Haha. Jag kanske måste ta ett glas vin ikväll.
Jag tror att det är massa undanskuffade julkänslor som kommer upp.
Nej, nu tar jag mig ett glas.