Jag har en vän som jobbar för en organisation som hjälper rumänska hundar att omplaceras. Vi jobbade ihop och jag hade haft Doris i ca 6 månader. En dag frågade hon om vi var intresserade av att vara jourhem åt en rumänsk hund tills dess att den blev adopterad i Sverige. Vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till att det var ett bra tillfälle att testa hur det var att ha två hundar. Vi fick veta att hon vägde ca 6 kg, att hon var ca 3 år och att hon hette Kitty. Dagen kom då jag skulle åka och hämta Kitty på Arlanda, det var den 11:e maj. Jag hade köpt nytt koppel och halsband och hundsäng, och jag hade packat väskan med köttbullar och vatten. Jag var nervös. Planet var försenat och vänta var väldigt lång. Men tillslut öppnades dörrarna och vagnen med alla burar rullade ut. Mitt hjärt slog hårt och fort. Jag tittade in i alla burar. Och där satt hon, hon var den enda som hade delat bur med en annan hund eftersom hon var så liten. Jag gick fram till buren och mannen som hade rest med hundarna kom och öppnade buren åt mig.
Såhär såg hon ut:

Första bilden utanför buren:

Första bilderna hemma:

Vi sov en timme tills MrS kom från jobbet. Då var det dags för en ny presentation. Det gick jättebra. Sen fortsatte kvällen väldigt bra. Det var inget konstigt. Det gick bra mellan Doris och Kitty, dom gjorde inte så mycket. Nästa dag var en lördag, vi tog det lugnt och Kitty började ta för sig mer. Hon bet hål i MrS tröja och hon bet sönder ett hörn på en kudde. Men det är enda gången hon har gjort något sådant. Hundarna lekte första gången under lördagen. kitty var jätteduktig att leka med Doris, Doris väger ju bara 2 kg så det är ju viktigt att hennes lekkamrater tar det lite lugnt, eller iallafall att dom känner av att hon är mindre. Men det var aldrig några problem. Det var inga problem att gå i koppel. Kitty har aldrig dragit i kopplet. Däremot så märkte man ganska snabbt att hon inte var så förtjust i nya människor.
När hon hade varit hos oss i tre dagar började dom ringa från organisationen och berätta om folk som var intresserade av att adoptera Kitty. Det knöt sig i magen på mig. Vi hade ju haft dom bästa tre dagarna. Skulle hon flytta nu? Hur skulle vi göra? Vi skulle inte ha en till hund. Vi hade bestämt oss för att vänta lite.
Men...Några samtal senare sa dom att vi måste bestämma oss, eller vi kunde göra så att folk fick komma hem och träffa henne och sen kunde vi bestämma oss om några dagar. Nej, usch det kändes fel. Det kändes som att vi skulle svika henne om vi gjorde så. Hon skulle bara bli osäker och nej...nej. En vecka efter det att jag stod med mina köttbullar på Artlanda och väntade så bestämde vi oss för att adoptera Kitty. Det var självklart.
Hon tillhörde vår lilla flock och det var det naturligaste i världen att hon skulle stanna där.
Nu har Kitty varit här i 1 år och 8 månader. Hon har gått upp 2 kg. Hon älskar långpromenader och är galen i fotbollar.Hon är en underbar hund, hon har fortfarande svårt för andra människor och kan vara reserverad ibland, men det jobbar vi på. Hon har lärt sig jättemycket. När hon kom kunde hon inte sitt eller ligg eller någonting, idag kan hon jättemycket och hon älskar att träna.

6 kommentarer:
Vilken sötnos!;)
Och idag har jag stegat 13703 än så länge. Blir lite till...jobbar journatt o har några jobb till att göra innan jag får sova.;)
Bra jobbat Chrissan!
Vilken sötnos :) Fin historia. n
Vilken fin kärlekshistoria! Jag förstår att du inte kunna släppa henne! Skulle inte jag heller ha kunnat.
Vilken fin historia! Så roligt att läsa om din söta hundar. Man blir verkligen sugen själv att skaffa en egen! Kram Frida
Skicka en kommentar