När man inte kunde...

...sova dagen innan födelesedagen. Kommer ni ihåg? Jag kommer precis ihåg hur det kändes, jag sprang runt, vi var alltid på vårat landställe då, och försökte hitta på allt möjligt jag bara var tvungen att göra innan jag gick och la mig men till slut var jag ju tvungen. Så låg man där, tittade i taket och var nervös...Skulle jag få det jag hade önskat mig?? Skulle jag bli besviken??Vilka skulle komma på kalaset??Skulle jag få en hund (den fråga ställde jag mig nog från ca 5 års ålder till det att jag fyllde 25...)?? Så låg jag där klarvaken och hörde hur det pysslades nedervåningen...Jag försökte luska ut vad dom slog in...var det månne en hundvalp som gnydde?? Sen slumrade jag väl till för att några timmar senare vakna av att dom gick ner för att fixa frukost...Nej, nej, nej jag ville inte ha frukost, jag ville ju ha mina presenter...Jag låg på helspänn...Jag hörde ett ljus tändas...Nu var det dags...Steg i trappan...Dörren öppnades...
- Ja må hon leva...
Lyckan var gjord!

Men nu ligger jag inte sådär längre...Nu kan jag sova...Och det är skönt! Det är ju faktiskt mysigt att bli väckt på riktigt!
Men det är klart jag undrar vad jag får...Det kan jag ju inte låt bli att fnula på...
Det enda jag vet är att det inte är en hund.